{ 0 comments }
Så var allt igång. Och det var både kul och intressant. Snabbt la sig mina taggar och en kurrande kattunge föddes. [läs mer…]
Som en igelkott
Träffade Annika som var ansvarig för rehabilitering när det gäller MS. Förklarade för henne att jag kände mig som en igelkott, med taggarna utåt. Så jag bad henne att ha tålamod med mig då jag ännu inte erkänt för mig själv att jag är sjuk.
Tankegången på rehab station
Fick snabbt förstå att jag inte var en patient där, som på ett sjukhus. På rehab har jag en massa konsulter runt mig. Där de jobbar i ett team där jag står i centrum. Gillade den tankegången, det kändes redan så när jag klev innanför dörrarna, även om taggarna stack utåt. Redan i receptionen svepte deras glädje och stöd in mig. Allt i huset kändes positivt och samtidigt annorlunda. På ett speciellt sätt.
Jag är styrande
Allt startade med att de satte sig ner med mig och frågade vad jag själv ville ha ut av allt. Kondition, styrka, psyke, handterapi då min finmotorik blivit sämre. Och så sa de att jag behövde lära mig att slappna av. Okej, tyckte jag motvilligt. Känd för att aldrig slappna av när ögonen är öppna. Så det blev avslappningsövningar och Qi Gong. De föreslog att jag skulle prova work out också. Så då var grundplanen utstakad.
Start på planen
Det första jag gjorde i konditionsväg var att med sjukgymnasten gå på promenad i de vackra omgivningarna. Vi skulle gå i relativt hög takt. Först tog Margareta min puls i viloläge. Sedan ut. Tyckte själv att det gick bra, tills hon tog min slutpuls. Det var skrämmande resultat. Mer som om jag hade sprungit marathon. Att min kondition var så dålig, överraskade mig. Och satte igång tävlingskänslan i mig. Och det ledde till min fortsättning på rehab med taggarna nedfällda.
© Kata Larsdotter
Sedan är det bara att gå in och kavla upp ärmarna 
. Nu har de skapat ett Tysabrirum på avdelningen. Där den nya medicinen för MS, ges ungefär var 4-5 vecka i dropp. Fast nu är jag där för att få min cortisondos. Syster Agneta, som är en otroligt underbar sköterska, var den som tankade upp mig. Då får jag ligga ner i 1 timme under tiden droppet ges. Är glad över att se rummet, för det är faktiskt fint. Beundrade gardinerna och sa det till Agneta. Som blev glad då hon och sjukskötaren Conny valt dem .
När timmen var färdig så åkte en cortisonspeedad jag hem. För det är en av biverkningarna man kan få från den medicinen. Så Duracellen var i full form.
På natten led jag. Dels för att jag inte kunde sova på grund av medicinen, men också för att jag under flera dagar genomgått en massa undersökningar som innebar en massa stickande i mina ådror. Så armarna kliade till förbannelse. Fick ta fram en kylklamp och linda in den i en handduk. Allt för att kyla ner armarna. Somnade strax innan jag skulle gå upp.
Dag 2
Tillbaka på sjukhuset. Var trött efter endast 1,5 timmars sömn, och ledsen dessutom. Syster Agneta var åter den som hjälpte mig med medicinen. Hon såg att jag var deppig, så när hon klarat av de andra patienterna kom hon till mig. Satte sig och pratade med mig. Gav mig stöd, tröst och det slutade med att jag mådde bättre och skrattade till och med. Det är omtanke.
Dag 3
Nu är jag på en annan avdelning, då systrarna inte är på plats på den avdelningen jag känner mig trygg på. För att det är inte kul att drabbas av en kronisk sjukdom och ha sjukhusskräck. Men på våning 4 känner jag mig trygg ändå. Men nu var den på bottenvåningen.
Där mötte jag sjuksystern Anita. En väldigt trevlig sköterska. Hon lyckades med något som ingen någonsin lyckats med i mitt liv. Att sätta droppet på min hand. Hon ville inte använda mina andra ådror för de hade blivit så sönderstuckna den senaste veckan. Så hon försökte och lyckades på andra försöket.
Alla andra gånger som sjuksköterskor försökt med det, trots att jag förklarat att det inte går på mig, slutar med blodbad. Men denna gång fixade Anita det. Säger en hel del om hennes kunskap.
I sängen bredvid låg en patient som tar Tysabri, den nya medicinen. Så honom pratade jag en hel del. Kan inte vara bättre att få information än från en som faktiskt använder det.
Avslutade dagen där som jag brukar göra i väntan på färdtjänst, med ett besök på fiket där. Till och med där är personalen bra, lätt att prata och skämta med. Pratade med en annan patient som jag delat färdtjänst med på morgonen. Det är konstigt att man träffar så många trevliga människor, som trots allt lider av alla möjliga sjukdomar, men ändå är fulla med livslust. Det känns skönt att dels veta att man inte är den enda som är sjuk, men också att det finns glädje i allt ändå.
Kände i varje fall som att cortisonet börjat göra sitt, och jag mådde bättre.
Jag och min enhörning åkte hem, fortsatte med att springa runt som en Duracellkanin tills jag plötsligt efter tre dygn blev trött. Äntligen. Somnade tvärt.
© Kata Larsdotter
